Operationsberättelse
Nu kanske denna kan bli klar...
Måndag den 24/1:
Vågen på morgonen visade 104,9. 6,9 kg gick jag alltså ner tack vare de där shakerna. Då under tiden jag drack dem, var det rätt ok. Endel rent utav goda. Längtade till en soppmåltid då och då. Nu när det har gått ett tag vill jag inte ens se de där påsarna. Hade två st kvar i skafferiet som jag slängde så långt in jag bara kunde. Fråga mig inte varför jag inte slängde dem i soporna direkt.
På kvällen tog jag med mig gubben och åkte till stan, jag ville ju ha honom med, i alla fall i stan. Att han inte fick följa med speciellt långt på operationsdagen, det visste jag redan.
Kikade på Familjen annorlunda på hotellrummet medan jag drack min sista shake - Jordgubb! Pratade lite i telefonen och bestämde mig för att lägga mig tidigt. Duscha hade jag gjort innan vi for till stan.
Sov inte speciellt bra den natten. Låg som på aga. Skulle jag vakna av klockan? Klart jag skulle, eftersom både jag och Stefan hade ställt larmet.
25/1:
Gick upp vid sju, duscha, rena kläder och så iväg. Till frukosten. Ja, Han jag hade med var ju som tvungen att få nåt till livs. Sedan knatade vi iväg till sjukhuset. Hissen upp på plan 11 till kirurgslussen. Vi var lite tidiga, men det gjorde inget. Sköterskan visade oss till ett rum med två sängar, Jag fick den som var längst in och hon drog för ett skynke. Därefter tog hon fram en blå IKEA-kasse, en vit, mjuk skjorta man knöt ihop bak samt ett par "knästrumpor". Hartassarna satte jag dit för jag vet inte om jag skulle kalla dem strumpor. Det var som två länga tuber som de hade sytt en rak söm i ena änden på. Dom var inte sköna. Inte ens mjuka. Jag fick ha mina egna trosor. Ja jag tackar jag!
Hopp i säng och hon kom strax tillbaka med nålar och armband och grejer. Morfin fick jag. Dropp fick jag också vilket gjorde att jag frös något så ofantligt om ena handen. Lakan och filt hade jag redan på så jag fick låna Stefans mössa att stoppa handen i. IKEA-kassen, ja den skulle jag lägga alla mina saker i så skulle dom lämna den till avdelningen sedan.
Sedan fick jag vänta. Vänta, vänta, vänta. Innan jag började vänta var klockan snart 9.30. 10.30 hade dom ringt från operation och sagt att de kunde rulla ner mig. Nu fick Stefan inte vara med längre, ja i korridoren och hissen ner, men inte längre. Fick en snabb puss av honom innan vi gick/rullade åt varsitt håll. Mössan ville han ha tillbaka.
Kom härnäst in på patient-i-säng-väntrummet på operation. Där var det i alla fall varmt och skönt. Där fick jag också vänta. Blev lite trött och höll på somna, men tillät mig inte det. Vet inte varför. Ville väl kanske inte riskera att missa nåt. Inte för att det hände så mycket där men ändå. Det hade ju kunnat göra det. Narkosen kom förbi en snabbis och likaså kirurgerna Joakim och Ulrika. Vet att jag tänkte där nån gång att det var skönt att de var svenska kirurger så att jag skulle förstå allt dom sa.(Dotterns kirurg gör man inte alltid det med, även fast han är jätteduktig) Nu var ju min tanke lite knasig i alla fall, eftersom jag ju skulle vara sövd och inte alls prata med dom. Inte förrän efteråt.
11.20 rullade dom sängen till en toa där jag fick ha ur mig de tre sista dropparna med kiss som fanns i blåsan och sedan rullade vi vidare in till förberedelderummet. Där visade det sig att en av narkossköterskorna var samma som Anja hade i november när hon opererades. Det var skönt, vi småpratade lite om det medan de klistrade lappar på mig och lite annat. Han förklarade väldigt noga vad som skulle ske härnäst.
Strax hade dom dukat klart och jag rullades in i operationssalen. En fin grön mössa hade jag fått att stoppa in håret i också. Operationssalen såg inte ut som på Grey´s anatomy. Konstigt.
Jag fick kliva över till en brits som dom sa inte skulle vara så skön, men det märkte jag aldrig av. Sedan spände dom fast mina ben och tippade upp mig lite mera stående. (Hm, sjukgymnasten hade ju sagt att man än så länge fick ligga ner medan man opererades, men sedan skulle man upp så fort som möjligt...) Jo, jag skulle alltså opereras nästan ståendes. Man kollade att armarna låg stilla i Jesus-på-korset-stil och man kollade att masken slöt tätt över mun och näsa. Sedan förklarade narkossköterskan att man skulle trycka masken ganska hårt över näsan, att det skulle pressas in luft i den och att jag skulle prova att andas som vanligt. Det kunde vara lite otäckt när luften kom lite hårt sa dom. Det märkte jag inte heller av. Sedan sa dom att: - Är du beredd nu? Nu sätter vi på gasen. Vifta lite på fingrarna när du börjar bli yr så ökar vi på då.
Jag tyckte att jag låg en hel evighet innan jag kanske eventuellt började känna mig lite vimsig, men jag rörde lite på fingrarna i alla fall.
POFF
Klockan är över 15.00 och jag kikar upp lite. Ligger på uppvak nu. Märklig känsla det där. 3 timmar har bara försvunnit. Somnar om igen. Vid halv fyra, fyra kommer dom och frågar om jag orkar ta telefonen. Det är syrran som ringer och vill veta att allt gått bra. Stefan lyckades nämligen missa samtalet från kirurgen där på em... Orkade inte prata med henne mer än ett par ord, men hon visste ju att jag levde då i alla fall. Hon ringde då vidare till mamma osv. Jag somnade om. Sådär höll jag på, länge. Hade trott att jag skulle komma upp på avd så jag fick träffa Stefan vid 17.30 kanske. Men inte förrän vid 20.00 tyckte dom jag var pigg nog att åka upp. Då hade jag nästan sagt åt Stefan att åka hem redan för ass slutade ju jobba kl 21. Men han fixade så sin mamma for hem och löste av så att han kunde träffa mig en snabbis i alla fall. Men jag minns inte så mycket av det faktiskt. Var så trött. Fick i alla fall dela rum med en tjej som gjort samma operation dagen innan. Inne på vårat rum var även en tjej jag träffat på inskrivningen, som skulle opereras dagen efter mig, men hon hade fått ändra sin tid och hade också gjort det dagen innan.
Törstig var jag, som bara den. Inget fick man dricka. En isbit fick jag suga på nere på uva och på avd sedan fick jag en mugg vatten och en kräkpåse. Jag fick alltså bara skölja munnen och spotta ut.
Hm, det känns mest som ett töcken den där kvällen. Jag pratade väl med mamma lite. Och skickade ett kort sms till min bästa vän som gick hemma och väntade på att höra ngt ifrån mig. En sköterska kom och stack mig i benet med en spruta, blodförtunnande. För att motverka ev proppar. Dessa sprutor skulle jag sedan ta själv i en vecka. Jag skulle gå upp på toa på kvällen också men när jag kom tillbaka blev jag så illamående och yr. Lågt blodtryck. 90/50. Fy, det var en läskig känsla.
Citodon fick jag per supp...hua, men vad göra. Svälja tabletter fick jag ju inte göra.
Sov som en kratta den natten. Ingen ställning i sängen var skön, eller egentligen hade jag ju inte mycket annat att välja på än att ligga på rygg.
26/1
Halv åtta på morgonen kommer personalen in och tänder lamporna i taket. Fy vilket uppvaknande. Det var bara att kliva upp. Ska du duscha eller? frågade en uska. Njae, jag tror jag spar med det ett tag, svarade jag, medan jag försökte kämpa mig upp ur sängen. - Ja, men då går du in och tvättar av dig så kan Erika (min rumskompis) duscha sedan.
I samma veva tittade kirurgerna in som hastigast. Den ena undrade om jag ihåg att hon varit och pratat med mig på uva, men det gjorde jag ju inte.
Allt hade i alla fall gått bra och vi hade båda gjort ett sådant bra förarbete. Min lever var så liten och tunn, lock som ett lock ovanför allt annat där inne! Skönt att höra för en som inte trott den hade minskat nåt alls!
Fortsatt lågt blodtryck. Var tvungen att sitta på sängkanten och trampa ett tag innan jag steg upp, men då gick det i alla fall bra. Däremot var mitt blodsocker högt. Jag bytte nål och stickställe direkt på morgonen, men det hjälpte inte. Jag fick ju glukosdropp fortfarande, men det skulle man som diabetiker klara av, sa man. Jag höjde basalen på pumpen rejält, men det hjälpte inte heller. Mådde som en urlakad sill.
Min bästa vän och hennes barn kom förbi en snabbis mitt på dan, men jag var nog inte så mycket att prata med då tror jag. Syrran kom förbi på em också, men jag minns inte vad vi pratade om.
Till slut fick jag dom att ta bort glukosdroppet samt att de ringde efter en medicinöverläkare. Vid det här laget hade jag återigen bytt nål och slang och hela köret, samt tagit några enheter som en måltidsdos. Sockret låg som mest på 24 nånting då. Det var jobbigt.
Med-läkaren kom och blodsockret hade nu börjat sjunka. Jag fick inte något mer glukosdropp utan de satte in koksalt istället. På 4 timmar sjönk bs från 24 till 15. Mådde mycket bättre under kvällen och jag och Erika kollade på både Halv åtta hos mig och Sveriges mästerkock! Sov mycket bättre denna natt och innan den var slut hade jag 3,0 när jag kollade värdet trots att jag då för länge sedan tagit bort höjningen av basal-dosen. Knepigt.
27/1:
Taklamporna tändes halv åtta på morgonen, man nästan rycktes ur sina sängar så att de fick bädda. Idag hade jag s.k Fri Flyt. Bara flytande kost, men ni ska bara veta vad gott det var med filmjölk på morgonen. För att inte tala om kaffe med mjölk i!! Efter 3,5 vecka fick jag äntligen kaffe med mjölk! Mmm! De varma sopporna från sjukhusköket var dock inte mycket att hurra för. Urk! Man kunde inte ens ana vad det skulle vara för sort.
Dagen spenderades mycket i dagrummet. Löste lite korsord, kollade tv. Syrran kom upp och hälsade på, likaså Anja, Stefan och assistenten som var på sjukhuset i annat ärende. Anja såg dock mest brydd ut. Tro jag det. Vad gör mamma här, liksom. Det brukar ju vara hon som är på sjukhuset...
28/1:
Äntligen var det dags att åka hem. Mamma skulle hämta mig efter jobbet. Fick grötfrukost, knäckebröd till mellis och sedan riktig mat till lunch. Gick bra att äta, men det kändes lustigt. Dagen gick långsamt då jag nu hade en ny rumskompis, en äldre kvinna som var riktigt dålig, så jag satt i dagrummet hela dagen. Var och letade upp morbrors fru som jobbar på sjukhuset samt var på apoteket och hämtade ut alla piller och sprutor. Omeprazol, kalcium-tabletter, B12 samt de där sprutorna.
Så blev det då dags att åka hem. Jag packade ihop mina saker. Lämnade över några tidningar till en operationskompis som tyvärr inte fick åka hem på fredagen. en sköterska var in och bytte plåstren på mina 6 hål på magen och sa samtidigt att hon ville jag skulle komma förbi nåt framöver så de fick se hur det gick för mig.
Så tog jag min packning och gick. Var lite tidig så jag fick vänta i foajén ett tag innan mamma kom.
Så skönt det skulle bli att komma hem!!
Tänk att det är gjort nu. Bra jobbat tjejen!! Du skrev att du hade lågt blodtryck, 90/50. Det har jag normalt. Inte undra på att jag mår som bäst när det är lite stressigt omkring mig.