Det går upp och det går ner
Less på shakerna, även fast jag nu till lunch fått tag på sparrissoppa. Less på vatten. Vatten, vatten vatten. Om man så bara kunde få ha i liiiite smaksättning i form av saft eller citron. Icke. Inte i vårt landsting. Less på kaffe utan mjölk och te ska vi inte ens prata om. Urk!
Ringde op-samordnaren i hopp om lite stöd. Det är klart, hon gör/säger det hon kan, men inte sjutton hjälpte det mig. Inte idag i alla fall. Fick i alla fall klartecken på att använda kryddor i sopporna och på gurkskivor. Jippiehoo!!
- Ja, du, jag vet inte vad mer jag ska säga, sa hon. Det ÄR ju faktiskt inte allt kvar nu.
Nä visst inte. Bara 12 dagar!!
12 dagar känns idag som en hel evighet!!
Var och handlade idag också. Det var inte heller kul. Inte för att jag hade trott det heller. plågade väl mig själv extra länge genom att gå omkring och fundera på vad jag vill äta SEN. DÅ, efter operationen. Vad funkar att mosa?
Tacos?! Nä. Kanske om man tuggar utav helvete. Lax med romsås, mmm. Tom fiskbullar känns lockande. Och blodpudding. Men det är klart, det är ju saker som jag gillar i vanliga fall också. Dock har jag tack och lov inte blivit sugen på varken bruna bönor eller pölsa. Men tänk er en räkmacka.
Och till råga på allt ligger hunden under stolen och tuggar ben och fiser!! Han går själv därifrån när lukten blir för outhärdlig....men kommer ganska snart tillbaka igen!!
Förlåt att jag skrattar,men med hundens beteende kunde jag inte hålla mig.
Du är så duktig! Vad är 12 dagar av ett helt liv? Visst blev det mycket lättare nu!? Skämt och sido. 12 dagar kan kännas länge, som en evighet, jag förstår det. Det gör jag. Men å andra sidan vet jag att du är duktig på att omfokusera när det behövs. Så. Omfokusera. Nu!! Tänk på hur många dagar du har klarat av. Tänk på resultatet. Tänk på.......mig? Jag har lite problem med mina hjärnspöken för tillfället. De har sorg. De talar om för mig dagligen vilket otroligt tråkigt liv jag har gett dom. Hur tråkigt mitt liv kommer bli. Att jag borde gå ut på altan en sväng bara för att testa. För att se hur mycket roligare allt skulle bli. Ändå går det ju bra. Skitbra. Så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det är bara hjärnspökena som är lite påfrestande.
Så, jobba på. Omfokusera. Du klarar det här. Det vet jag!
KRAM
Tack Eva!
Jo, visst kommer jag att klara det! Självklart.
Omfokusera var det ju ja!
Synd att du har ditt båtbojsbekämpande då, för annars hade jag skickat en plåt med nybakade muffins till ditt jobb!! Men nu får väl frysen dom istället;-)
//Helena
Ååå, gumman vad duktig du är! Lider med dig när jag läser att du sliter ont, men samtidigt skriver du så roligt att jag måste få skratta också. Tänk vad brist på mat kan göra med en.... Och vilken sjyst hund ni har! :D
Kämpa på vännen! Nu är det inte många dagar kvar. :)
Bamsekramar
/ Jennie
