gbpop

Vågen händer det inte mycket på, men det kanske kommer vad det lider. Börjar bli tröstlöst det här...
Dock var jag ut på solskenspromenad igår med familjen och vovven. ca 45 minuter blev det allt. Bra mycket mer än de 20-minuters som mest har blivit förut. Var meningen att jag skulle ut med en kompis en vända på kvällen med, men då ville så gärna Stefan åka och träna också, så jag fick stå tillbaka.
Idag har det blivit ett par kortare svängar med Nixon, en 1-timmespromenad i solen samt att jag gick iväg och tränade. Ett medelpass där jag orkade springa alla springlåtar, fixade alla utfall, körde 3-kg-hantlar rakt igenom alla såna övningar (använde mest 2:or förra terminen) och roligast av allt ikväll var nog sista låten "twistlåten". Där har mina knän stretat emot av friktionen som blir mot golvet, men inte idag inte!! Tjohoo!!

I morgon blir det återbesök hos kirurgen. Efteråt ska jag träffa Erika och ingela som opererades samtidigt som mig för lite (med betoning på lite) lunch och en massa surr!! Skoj ska det bli=)

Igår såg jag något som det var väldigt länge sedan jag såg. TVÅSIFFRIGT på vågen. 99,8 stod den på, men det måste ha varit nåt tillfälligt, för ett toabesök senare visade den åter 100,5. Men jag har sett det i alla fall. Kanske inte är omöjligt ändå.
I morse stod den på 100,3 så -11,5 kg då.
Hoppet är det sista som lämnar en har jag hört sägas...

Förutom att jag igår köpte katrinplommon i ett försök till att få igång magen blir det lite mera röra på fläsket nu!
Var iväg på gympan i måndags efter ett uppehåll på typ 3 månader. Det var riktigt skoj, dels för att det var ett bra pass och bra musik, dessutom för att jag orkade så mycket mera! Det gick bra i alla "springapåställetlåtar", benen höll hlea låtarna. orkade nästan alla utfall i en hel låt motför kanske inte ens hälften av dem i höstas. Många av hoppen fixade jag också:-) men det roligaste av allt var stretchingen. Jag NÅDDE mina fötter i både framsidalår-stretchen och vad-stretchen. Alltså sitta på golvet och sträcka sig fram till tårna... Även några andra övningar gjordes med ett mycket bättre resultat=)
Sedan har jag hela denna vecka gått lite längre än jag brukar med Nixon varje dag. Kom nyss in från en 50-minuters- promenad=) På måndag blir det gympa igen!! Träningsvärken från i måndags börjar lägga sig nu så pass att jag kan röra mig normalt.
Känns som ett något positivare inlägg detta, men det kan ju bli ännu bättre bara vågen börjar röra på sig igen. Vill ju få ändra på Tickern här uppe också!! Men jag får väl hoppas att det händer nåt på centimetrar istället.

Appropå katrinplommonen så kan nog Stefan intyga att det finns mycket gammalt i mina tarmar som behöver få komma ut. Det luktade gamla ruttna ägg här hela kvällen igår efter ett intag av 4 torkade katrinplommon på em:-o

Det har inte hänt nåt på vågen sedan lördag den 5 februari, tror jag. Jo upp har jag ju gått och ner det halvkilo jag gick upp. Men sen då?!? Dom sa ju att man vanligen tappade 2 kg i veckan... Varför gör inte jag det? Jag har gått ner 4 kilo på 3,5 vecka om man slår ut ett genomsnitt!

Blä!!

Både bloggen och vågen står still nu. Gick till och med upp lite gran. men i morse var vågen på 100,7 igen, så jag hoppas det vänder nu. Känns inte som att det har hänt nåt på vågen på länge nu. Trist.
Värdena har inte heller varit dom bästa på sistone och jag hoppas det berott på penicillinkuren jag gått på. Den är i alla fall slut nu.

Återbesök på kirurgen den 1 mars. Dietisten den 24:e, fick jag nyss höra av min diabetessköterska. Blir att göra en kostregistrering då framöver. 3 dagar ska jag skriva ner allt jag äter och dricker. Har gjort sådan med Anja flera gånger tidigare så det ska väl inte bli nåt större problem, bara det att programmet man ska använda sig av inte är det allra bästa. Svårjobbat liksom.

Nu ska jag få i mig den sista frukostfilen och fara ner på byn en sväng!

Jag hade ju som lite planer om att inte köpa några nya kläder ännu. Men fy sjutton, jag mår ju bara dåligt av att gå omkring i kläder som sitter som en säck, om ens det. Så det blev en liten beställning från Haléns häromdagen. Två tunikor och en klänning, trosor och ett 2-pack bh. Allt på rea. Sedan blev det ett par nya leggings på Gina son hastigast i onsdags. De leggings jag har hänger både i ändan och runt knäna=( Angenämt problem kan tyckas, men nä, fy för illasittande paltor.
Köpte även ett par nya skor. Finskor, typ. Vet inte om det kallas skolett kanske, det heter ju stövlett. Jaja skit samma. Vagabond, lädersko, spetsig tå, snörning och liten klack. Men säg den lycka som varar, jycken gnagde i sig delar av den ena skon igårkväll. Den enda trösten är väl att skorna var på rea, halva priset...

Vågen då? Jo den närmar sig tvåsiffrigt sakta men säkert. 100,6 i morse, dvs 11,2 kg ner. Mitten av nästa vecka kanske...

Idag ska som bort! Agrafferna. Häftklamrarna. Plåstren, ja allt! Skönt ska det bli. Några av dem stramar, klämmer och kliar så in i norden. Särskilt den i naveln.

Det känns nu som att inga kläder sitter som dom brukar. Allt hänger, till och med trosorna. Fick för mig igår att jag skulle prova min "kostymväst" som då är helt stum, ingen stretch. I julas tänkte jag ha den så jag satte mig och flyttade knappar så den inte skulle sitta så tajt runt magen. Det blev inget bättre så jag hängde in den i garderoben igen.  Nu, efter 10 kg kan jag stoppa in en 1,5-liters PET-flaska under västen!! Börjar förstå nu att det syns upptill på mig... Jag skulle vilja prova brudklänningen också, men jag tror jag spar några kilon till!

Vågen händer det inte mycket på just nu. Men det beror väl på mitt 4-kilos-ras förra veckan. 101,3 står vågen på i detta nu. Alltså -10,5 kg! Längtar, längtar som bara den till tvåsiffrigt!!

Nu kanske denna kan bli klar...

Måndag den 24/1:

Vågen på morgonen visade 104,9. 6,9 kg gick jag alltså ner tack vare de där shakerna. Då under tiden jag drack dem, var det rätt ok. Endel rent utav goda. Längtade till en soppmåltid då och då. Nu när det har gått ett tag vill jag inte ens se de där påsarna. Hade två st kvar i skafferiet som jag slängde så långt in jag bara kunde. Fråga mig inte varför jag inte slängde dem i soporna direkt.

På kvällen tog jag med mig gubben och åkte till stan, jag ville ju ha honom med, i alla fall i stan. Att han inte fick följa med speciellt långt på operationsdagen, det visste jag redan.

Kikade på Familjen annorlunda på hotellrummet medan jag drack min sista shake - Jordgubb! Pratade lite i telefonen och bestämde mig för att lägga mig tidigt. Duscha hade jag gjort innan vi for till stan.

Sov inte speciellt bra den natten. Låg som på aga. Skulle jag vakna av klockan? Klart jag skulle, eftersom både jag och Stefan hade ställt larmet.

25/1:

Gick upp vid sju, duscha, rena kläder och så iväg. Till frukosten. Ja, Han jag hade med var ju som tvungen att få nåt till livs. Sedan knatade vi iväg till sjukhuset. Hissen upp på plan 11 till kirurgslussen. Vi var lite tidiga, men det gjorde inget. Sköterskan visade oss till ett rum med två sängar, Jag fick den som var längst in och hon drog för ett skynke. Därefter tog hon fram en blå IKEA-kasse, en vit, mjuk skjorta man knöt ihop bak samt ett par "knästrumpor". Hartassarna satte jag dit för jag vet inte om jag skulle kalla dem strumpor. Det var som två länga tuber som de hade sytt en rak söm i ena änden på. Dom var inte sköna. Inte ens mjuka. Jag fick ha mina egna trosor. Ja jag tackar jag!

Hopp i säng och hon kom strax tillbaka med nålar och armband och grejer. Morfin fick jag. Dropp fick jag också vilket gjorde att jag frös något så ofantligt om ena handen. Lakan och filt hade jag redan på så jag fick låna Stefans mössa att stoppa handen i. IKEA-kassen, ja den skulle jag lägga alla mina saker i så skulle dom lämna den till avdelningen sedan.

Sedan fick jag vänta. Vänta, vänta, vänta. Innan jag började vänta var klockan snart 9.30. 10.30 hade dom ringt från operation och sagt att de kunde rulla ner mig. Nu fick Stefan inte vara med längre, ja i korridoren och hissen ner, men inte längre. Fick en snabb puss av honom innan vi gick/rullade åt varsitt håll. Mössan ville han ha tillbaka.

Kom härnäst in på patient-i-säng-väntrummet på operation. Där var det i alla fall varmt och skönt. Där fick jag också vänta. Blev lite trött och höll på somna, men tillät mig inte det. Vet inte varför. Ville väl kanske inte riskera att missa nåt. Inte för att det hände så mycket där men ändå. Det hade ju kunnat göra det. Narkosen kom förbi en snabbis och likaså kirurgerna Joakim och Ulrika. Vet att jag tänkte där nån gång att det var skönt att de var svenska kirurger så att jag skulle förstå allt dom sa.(Dotterns kirurg gör man inte alltid det med, även fast han är jätteduktig) Nu var ju min tanke lite knasig i alla fall, eftersom jag ju skulle vara sövd och inte alls prata med dom. Inte förrän efteråt.

11.20 rullade dom sängen till en toa där jag fick ha ur mig de tre sista dropparna med kiss som fanns i blåsan och sedan rullade vi vidare in till förberedelderummet. Där visade det sig att en av narkossköterskorna var samma som Anja hade i november när hon opererades. Det var skönt, vi småpratade lite om det medan de klistrade lappar på mig och lite annat. Han förklarade väldigt noga vad som skulle ske härnäst.

Strax hade dom dukat klart och jag rullades in i operationssalen. En fin grön mössa hade jag fått att stoppa in håret i också. Operationssalen såg inte ut som på Grey´s anatomy. Konstigt.

Jag fick kliva över till en brits som dom sa inte skulle vara så skön, men det märkte jag aldrig av. Sedan spände dom fast mina ben och tippade upp mig lite mera stående. (Hm, sjukgymnasten hade ju sagt att man än så länge fick ligga ner medan man opererades, men sedan skulle man upp så fort som möjligt...) Jo, jag skulle alltså opereras nästan ståendes. Man kollade att armarna låg stilla i Jesus-på-korset-stil och man kollade att masken slöt tätt över mun och näsa. Sedan förklarade narkossköterskan att man skulle trycka masken ganska hårt över näsan, att det skulle pressas in luft i den och att jag skulle prova att andas som vanligt. Det kunde vara lite otäckt när luften kom lite hårt sa dom. Det märkte jag inte heller av. Sedan sa dom att: - Är du beredd nu? Nu sätter vi på gasen. Vifta lite på fingrarna när du börjar bli yr så ökar vi på då.

Jag tyckte att jag låg en hel evighet innan jag kanske eventuellt började känna mig lite vimsig, men jag rörde lite på fingrarna i alla fall.

POFF

Klockan är över 15.00 och jag kikar upp lite. Ligger på uppvak nu. Märklig känsla det där. 3 timmar har bara försvunnit. Somnar om igen. Vid halv fyra, fyra kommer dom och frågar om jag orkar ta telefonen. Det är syrran som ringer och vill veta att allt gått bra. Stefan lyckades nämligen missa samtalet från kirurgen där på em... Orkade inte prata med henne mer än ett par ord, men hon visste ju att jag levde då i alla fall. Hon ringde då vidare till mamma osv.  Jag somnade om. Sådär höll jag på, länge. Hade trott att jag skulle komma upp på avd så jag fick träffa Stefan vid 17.30 kanske. Men inte förrän vid 20.00 tyckte dom jag var pigg nog att åka upp. Då hade jag nästan sagt åt Stefan att åka hem redan för ass slutade ju jobba kl 21. Men han fixade så sin mamma for hem och löste av så att han kunde träffa mig en snabbis i alla fall. Men jag minns inte så mycket av det faktiskt. Var så trött. Fick i alla fall dela rum med en tjej som gjort samma operation dagen innan. Inne på vårat rum var även en tjej jag träffat på inskrivningen, som skulle opereras dagen efter mig, men hon hade fått ändra sin tid och hade också gjort det dagen innan.

Törstig var jag, som bara den. Inget fick man dricka. En isbit fick jag suga på nere på uva och på avd sedan fick jag en mugg vatten och en kräkpåse. Jag fick alltså bara skölja munnen och spotta ut.

Hm, det känns mest som ett töcken den där kvällen. Jag pratade väl med mamma lite. Och skickade ett kort sms till min bästa vän som gick hemma och väntade på att höra ngt ifrån mig. En sköterska kom och stack mig i benet med en spruta, blodförtunnande. För att motverka ev proppar. Dessa sprutor skulle jag sedan ta själv i en vecka. Jag skulle gå upp på toa på kvällen också men när jag kom tillbaka blev jag så illamående och yr. Lågt blodtryck. 90/50. Fy, det var en läskig känsla.

Citodon fick jag per supp...hua, men vad göra. Svälja tabletter fick jag ju inte göra.

Sov som en kratta den natten. Ingen ställning i sängen var skön, eller egentligen hade jag ju inte mycket annat att välja på än att ligga på rygg.

26/1

Halv åtta på morgonen kommer personalen in och tänder lamporna i taket. Fy vilket uppvaknande. Det var bara att kliva upp. Ska du duscha eller? frågade en uska. Njae, jag tror jag spar med det ett tag, svarade jag, medan jag försökte kämpa mig upp ur sängen. - Ja, men då går du in och tvättar av dig så kan Erika (min rumskompis) duscha sedan.

I samma veva tittade kirurgerna in som hastigast.  Den ena undrade om jag ihåg att hon varit och pratat med mig på uva, men det gjorde jag ju inte.

Allt hade i alla fall gått bra och vi hade båda gjort ett sådant bra förarbete. Min lever var så liten och tunn, lock som ett lock ovanför allt annat där inne! Skönt att höra för en som inte trott den hade minskat nåt alls!

Fortsatt lågt blodtryck. Var tvungen att sitta på sängkanten och trampa ett tag innan jag steg upp, men då gick det i alla fall bra. Däremot var mitt blodsocker högt. Jag bytte nål och stickställe direkt på morgonen, men det hjälpte inte. Jag fick ju glukosdropp fortfarande, men det skulle man som diabetiker klara av, sa man. Jag höjde basalen på pumpen rejält, men det hjälpte inte heller. Mådde som en urlakad sill.

Min bästa vän och hennes barn kom förbi en snabbis mitt på dan, men jag var nog inte så mycket att prata med då tror jag. Syrran kom förbi på em också, men jag minns inte vad vi pratade om.

Till slut fick jag dom att ta bort glukosdroppet samt att de ringde efter en medicinöverläkare. Vid det här laget hade jag återigen bytt nål och slang och hela köret, samt tagit några enheter som en måltidsdos. Sockret låg som mest på 24 nånting då. Det var jobbigt.

Med-läkaren kom och blodsockret hade nu börjat sjunka. Jag fick inte något mer glukosdropp utan de satte in koksalt istället. På 4 timmar sjönk bs från 24 till 15. Mådde mycket bättre under kvällen och jag och Erika kollade på både Halv åtta hos mig och Sveriges mästerkock! Sov mycket bättre denna natt och innan den var slut hade jag 3,0 när jag kollade värdet trots att jag då för länge sedan tagit bort höjningen av basal-dosen. Knepigt.

27/1:

Taklamporna tändes halv åtta på morgonen, man nästan rycktes ur sina sängar så att de fick bädda. Idag hade jag s.k  Fri Flyt. Bara flytande kost, men ni ska bara veta vad gott det var med filmjölk på morgonen. För att inte tala om kaffe med mjölk i!! Efter 3,5 vecka fick jag äntligen kaffe med mjölk! Mmm! De varma sopporna från sjukhusköket var dock inte mycket att hurra för. Urk! Man kunde inte ens ana vad det skulle vara för sort.

Dagen spenderades mycket i dagrummet. Löste lite korsord, kollade tv. Syrran kom upp och hälsade på, likaså Anja, Stefan och assistenten som var på sjukhuset i annat ärende. Anja såg dock mest brydd ut. Tro jag det. Vad gör mamma här, liksom. Det brukar ju vara hon som är på sjukhuset...

28/1:

Äntligen var det dags att åka hem. Mamma skulle hämta mig efter jobbet. Fick grötfrukost, knäckebröd till mellis och sedan riktig mat till lunch. Gick bra att äta, men det kändes lustigt. Dagen gick långsamt då jag nu hade en ny rumskompis, en äldre kvinna som var riktigt dålig, så jag satt i dagrummet hela dagen. Var och letade upp morbrors fru som jobbar på sjukhuset samt var på apoteket och hämtade ut alla piller och sprutor. Omeprazol, kalcium-tabletter, B12 samt de där sprutorna.

Så blev det då dags att åka hem. Jag packade ihop mina saker. Lämnade över några tidningar till en operationskompis som tyvärr inte fick åka hem på fredagen. en sköterska var in och bytte plåstren på mina 6 hål på magen och sa samtidigt att hon ville jag skulle komma förbi nåt framöver så de fick se hur det gick för mig.

Så tog jag min packning och gick. Var lite tidig så jag fick vänta i foajén ett tag innan mamma kom.

Så skönt det skulle bli att komma hem!!

Så nu kasnke jag äntligen kan börja äta "som folk" igen... Hinna få i mig alla små måltider alltså.
Ställde mig på vågen i morse igen: 101,8 !!! 10 kg! Dock får det gärna sakta ner lite nu. Det får ju inte gå för fort heller. 4,1 kg på 6 dagar är väl att ta i lite väl. Men det beror väl på att jag varit sjuk denna vecka och inte ätit ngt just.
10 kg på en månad kan man ju också säga... Vägde ju in mig den 3 januari. Idag har vi den 4 februari.

Tankte väl ta det skapligt lugnt ett par dagar till nu men sedan hoppas jag att Nixon följer med mig ut på några promenader!!

Jag har börjat på en operationsberättelse till bloggen, men den är inte färdig ännu. Orkar inte skriva så mycket åt gången.

Jag har nu nyss varit i kontakt med 1177 för febern ger inte med sig. Visst är jag rejält förkyld, men det känns orosamt att jag haft feber i 4 dagar. Eller egentligen 5 för jag hade sån frossa i söndagskväll också, så jag hade nog feber då med öven om jag inte kollade nån temp.
På 1177 tyckte de inte heller att det lät normalt med feber så länge så jag ska få åka på hc och träffa nån där under em. Ta lite prover och lyssna på mig... Känns bra, men jobbigt. Måste duscha först och sopa av bilen.


positivt är dock vågen. 103,0 i morse. Tappat 8,8 kg nu!